Projekt Lillis 02

2008-07-21, vecka 39+5?

Vet inte om beräknad förlossning är samma som 40+0, eller 39+6, men det här är i alla fall en dag före förlossningen. Alltså måndag kväll, och vi är nu inskriva na på avdelning 23, men får sova hemma och komma tillbaka 8.00. Jag går som andra patient, kanske för att jag har gjort ett snitt innan och därmed kanske tar längre tid, jag vet inte. Spelar ingen roll, blir lite längre fastetid bara. Ska fasta från midnatt och framåt.

Inskrivningen således; blodtryck 120/70, Hb 132 g/l. Fosterljud u.a, bebis i huvudläge och ruckbar. Hon ligger med ryggen längs höger sida på livmodern. Har ju glömt att uppdatera senaste barnmorskebesöket också, då var värdena som följer; blodtryck 105/60, hjärtslag 136 slag/min, bebis ruckbar. Förutom proverna så gick vi idag igenom hur ett snitt går till, och vad som händer närmaste tiden efter. Vi pratade om katetern, tyvärr ska den sättas innan bedövningen, men hon lovade att det känns mindre den här gången eftersom de har mer tid på sig att låta lokalbedövning verka och så vidare. Imorgon bitti blir det kateter, dropp, infart och blodprover innan det är dags att knata över till operation för spinalbedövning. Träffade narkosläkaren idag, Davide från Italien. Mycket pratglad man. Trodde inte att det skulle bli några problem att regional bedövning, hoppas han har rätt. Nu återstår att duscha ikväll, krypa ner i nya lakan och sedan att steriltvätta sig med Descutan imorgon bitti. Sen tar vi en taxi till USÖ...

Frågade barnmorskan sist hur stor hon trodde att bebisen var, hon tippade på något större än David. Jag tror på 3750 gram, 51 cm lång, med mer hår och mindre vikta öron. Vad tror ni?

Den här sidan tar ju slut i och med idag. Kommer att skriva en förlossningsberättelse senare som minne för mig själv och bebisen. Sista kvällen med mage, sista kvällen med fosterrörelser, sista graviditeten? Lite vemodigt, mest skönt. Vi längtar efter henne! (Eller honom).

2008-07-12, vecka 38+3

Under tio dagar kvar till förlossning... nu går det undan. Nästa tisdag är hon ute, genom operation. Får ju gärna komma innan, men just nu är det lugna gatan faktiskt. Vet inte vad jag ska tro eller hoppas på längre.

Känns lite skrämmande att tänka på operationen. Förra snittet var så traumatiskt, men i och med att smärtan var så hög så var inte fokus på operationen, utan på att få bort smärtan. Nu ska jag promenera in på operation, lägga mig naken på ett operationsbord som lutar, vara vaken när de skär igenom buken och plockar ut en bebis. Det verkar ju helt sjukt. Men vaken vill jag vara; inbillar mig att det är lättare med återhämtning och anknytning och eventuell amning om jag får vara med min bebis på en gång, och inte efter ett antal timmar. Thomas verkar väl inte heller tycka att det ska bli skithäftigt, men jag har sagt åt honom att hans uppgift är att prata med mig konstant, så att jag slipper tänka på vad de håller på med bakom skynket. Bävar nästan mest för katetern, tyckte det var vidrigt förra gången. Ska se om det går att få den efter bedövningen. Ska ju på inskrivning nästa måndag och gå igenom alla detaljer. Spännande!

Vi måste välja musik också, får ta med en skiva till operationen. Förslag?

Annars är väl allt förberett; sängen är bäddad inne hos oss, BB väskan är packad och ompackad ett par gånger, förlossningsbrev är skrivet. Plan för vad vi gör med David är klar; han hänger med moster till jobbet i Karlskoga på dagen, och är på BB på eftermiddagen och sedan tar Thomas med sig honom hem och sover med honom hemma. Vagnen är hämtad och klar. Kläderna vikna i byrån. Vi har skaffat hem blöjor och ersättning, olja och salva. Återstår bara själva skrikpåsen.

2008-07-04, vecka 37+2

Har varit hos barnmorskan igen. Det är täta besök nu, varannan vecka. Allt var som vanligt; blodtryck 110/60, P-glukos 3,7 (way too low), bebisens hjärtljud 146 slag/min. SF mått 35 cm, samma som sist. Inget att oroa sig över, då hon har sjunkit djupare ner, och är fortfarande ruckbart, men det var på håret. Antar att hon inte vill skriva fixerad om det är så att den på nästa kontroll har tagit sig lös. Sammanfattade graviditeten som okomplicerad, egentligen. Lite värre än med David, men om det beror på graviditeten eller på David är svårt att säga. Nästa besök blir den 15:e juli, om Ellen inte har kommit då.

Fick se anteckningarna från specialistmödravården, och det var skönt att se att det vi pratade om finns på pränt inför förlossningen. Kontinuerlig kommunikation, sectio om dålig progress, vill vara vaken... Håller på att fila på mitt förlossningsbrev, tänkte skriva ett om det blir vanlig förlossning, och ett om det blir kejsarsnitt. Samt ett om det är så att det blir vanlig förlossning som slutar i snitt. Och sen gå igenom det med Thomas, så att han vet och kan föra min talan om det blir svårt att prata mitt upp i alltihopa.

Så, sista dagarna med ett barn. Ibland undrar jag om vi är riktigt kloka. David tar all vår tid. Han är prio ett. Och så ska vi ha en till. Redan. Å andra sidan; vilken glädje de kommer att få av varandra! Och det kanske bara är bra att David inte får 100 % all the time; han kanske lär sig att vänta, att vara generös, att dela med sig lite mer än vad han gör nu. Och Ellen; för hennes del kommer det aldrig att ha funnits någon annan verklighet. Hon kommer att få mindre ensamtid, det är vi medvetna om, men om vi stannar på två barn så tror jag ändå att vi kommer att räcka till för båda. Det måste vi helt enkelt.

Tänker på en del saker; hur hon ser ut? Hoppas fortfarande på en mini-Thomas, med mörkt hår och stora ögon. Men kan samtidigt inte tänka mig något annat än en David till. Undrar hur hon kommer att vara; lika aktiv? Lika frustrerad? Lika "smart", om man nu får skriva så om sitt eget barn. Fast det måste man ju få. Det här är ju en blogg för min skull, kanske för Ellens, (och om någon som läser den inte kan förlika sig med att jag tycker att David är smart, så är det inte mitt problem). Tänk om hon är handikappad? Blind? Döv? Inte så duktig? Svåra tankar. Lite fula tankar till och med. Att helst vilja ha ännu ett friskt och duktigt barn. Sånt tänker jag på, med 17 dagar kvar tills vi får träffa henne. Vi längtar.

2008-06-29, vecka 36+4

Ännu en helg har gått, utan bebis. Träffade på några nyfödingar, både på Familjecentralen och på ett kalas, och det är overkligt hur små de är. Gah! David kommer att växa flera år bara på en dag. Vår lilla skrutt, tänk att han ska bli storebror. Tur att han är snäll, för det är han. Mån om alla, ska hjälpa till och se till att alla har napp på morgonen hemma, och att Hanna har mössan på sig, och att Williams napp är på plats. Ordning och reda!

Det har varit lugnt på sammandragningsfronten ett par dagar, men nu ikväll känns det igen. Det är blandade känslor. Antingen kan hon ge fan i att bråka med mig, och bara ligga kvar tills det är dags för snitt, eller så kan det sätta igång på allvar så att hon kommer å det snaraste. Retsamt att ha halvont mest hela tiden, och så blir det ändå snitt om tre veckor. Förlossningen ligger nära nu, imorgon om tre veckor skrivs jag in. På tisdag om tre veckor är hon ute. Vi har hämtat hem vagnen från affären, känns bra! David är helnöjd, och jag med. Vi får väl se hur den fungerar med två små troll i den. Bild på magen följer nedan. Barnmorskebesök igen på torsdag, uppdaterar väl efter det om inget händer.

2008-06-24, vecka 35+6

Dåså! Vi klarade, Ellen och jag. Inne i vecka 37 imorgon, inte längre en prematurbebis. Nu får hon komma när hon vill! Fast det bästa är ju om hon kommer efter den 8:e juli, så stämmer allt med Thomas semester och pappadagar. Så nu sätter vi den 8:e som måldatum! Efter det är det bara att putsa fönster, färdknäppa, skura köksluckor och allt annat meningslöst för att få igång förlossningen.

Skumt; först ställa in sig på kejsarsnitt, sedan vara rädd för för tidig förlossning, och nu återigen ställa in sig på snitt. Vet inte ens vad jag vill längre. Vill inte vara borta från David mer än nödvändigt. Han är så liten. Och så söt. Hans mammighet börjar svänga mot pappighet återigen, och det känns ganska skönt just nu. Fast jag vill verkligen inte att det ska bli Thomas-David och Emma-Ellen, det måste förhindras.

Magen lever sitt eget liv. Hon är aktiv på kvällarna, och på förmiddagarna. Sover på eftermiddagarna. Sparkar och trycker på höger sida, borrar sig nedåt. Idag var David och jag på Babyproffsen och bestämde att vi ska hämta vagnen på lördag. Sängen är bäddad inne hos oss, kläderna är framtagna. Allt finns på plats. Snart rubbas balansen i lilla familjen. Vi har kollat på kort när David var en liten skrikpåse, och det är ju overkligt hur liten han var, och hur liten hon kommer att vara. Och att hon kommer vara lika stor som David om bara 18 månader.

2008-06-20, vecka 35+2

Midsommarafton. Var hos barnmorskan i onsdags, med David. Det var ett nöje. Han mätte min mage, och lyssande på hjärtljuden. Sedan lade han sig själv på britsen, och så fick vi mäta hans mage och lyssna på hans bebis i magen. Gulle-gulle-David.

Blodtryck 105/65, Hb 128 g/l, hjärtljud 144 slag/min. SF mått 35, så nu är vi tillbaka på kurvan igen. Bra! Huvudet nedåt, ganska högt upp, ruckbart.

En del sammandragningar på nätterna och dagarna, och hon trycker nedåt rejält på nerver och bäcken. Ont, ont, ont. Vi får se hur länge det går!

2008-05-30, vecka 34+4

Jaha, spännande värre. Efter att ha varit kass i magen i ett par dagar så havererade kroppen i fredags kväll. Hjärtklappning, yrsel, illamående. Fick ta mitt favoritfordon till sjukhuset. Blev skickad till förlossningen, där det togs prover och konstaterades att jag var uttorkad. Ungefär lika länge som jag har varit d¨ålig i magen har jag haft sammandragningar, och i fredags blev det bara värre och värre. Hade regelbundna sådana, onda, som kändes ut i ryggen. Ville ju inte föda barn som skulle hamna på Neo....

Efter tre liter av olika dropp (Na/K-dropp, Ringer-Acetat och någon glukoslösning) så kändes åtminstone hjärtat och kroppen lite bättre. Diarré fram till fem på morgonen, och isolerad i ett rum på förlossningen. Fick ligga kvar för observation, CTG kurvor och kontroll till halv sju på lördagen. Då höll jag på att gå sönder av uttråkning och hemlängtan. Ensam på ett rum, inget att göra, inget att läsa, inget att se på, ingen telefon. Hörde förlossningar runt om kring mig, telefonen som ringde i receptionen. Längtade efter Thomas och David. Fick aldrig besked om vad som hände, bara "snart kommer läkaren och skriver ut dig". Snart visade sig vara sisådär fem timmar. Fast, det finns ju anledningar och anledningar. När läkaren berättade att det varit dåliga fosterljud och lite andra katastrofala tillstånd, så slutar man snabbt att tycka synd om sig själv.

Ellen mådde i alla fall bra under tiden. Massa CTG tagna, livlig krabat med högre puls än David. Låg mellan 135 och 180 när hon sparkade som mest. Blev uppskattad till cirka 2,2 kg. Den första läkaren trodde väl inte att det skulle gå tiden ut, eftersom de här sammandragningarna förmodligen haft effekt på livmodertappen. Men det vore ju bra om hon stannade åtminstone till 36+0. Så det är Thomas och mitt mål.

Har bett Thomas att bara jobba åtta timmar per dag veckan som kommer, så att jag får lite avlastning på eftermiddagen. Måste påminna mig om att inte göra för mycket nu, att varje dag i magen är bra för bebisen. På onsdag ska vi till barnmorskan, får väl se om det föranleder något tillväxtultraljud eller inte. Återkommer efter det! EFtersom vi blev lite stressade av att inse att det snart kan komma en bebis fixade vi klart spjälsängen idag, med madrass och lakan. Återstår bara att ringa till Babyproffsen och de dem montera vagnen. Ska kanske hämta den nästa helg. Kul!

2008-05-30, vecka 33+4

Det har varit varmt, över 30 grader. Jag älskar värmen, men kanske något mindre nu än i vanliga fall. Fötterna svullnar, jag tycker inte att några skor passar just nu. Har inga kläder, håller på att bli galen över det. Men vill av princip inte köpa något, och vill inte ha fet-kläder sen, vill ha MINA kläder. Fast jag inser ju att det kommer att ta ett tag. Suck... Har gått upp tio kilo i vikt, det mesta på magen som förra gången, och en del är nog vätska.

Har varit hos specialistmödravården hos Anki Rönnberg. Det gick fint. Vi började med att boka in ett planerat snitt den 22/7, på 40+0. Det kändes skönt att ha det ur världen. Sen pratade vi om vad vi gör om jag mot förmodan får ett eget värkarbete innan kejsarsnittet. Vi kom överens om följande; ingen igångsättning vid eventuell vattenavgång utan värkarbete. Inget morfin. Alltid möjlighet att säga till om snitt om det känns traumatiskt, ineffektivt eller svårt. Progress måste ske, vi avvaktar inte utan snittar snabbare än förra gången. Vi pratade även om bedövningar vid snittet, hon trodde inte att det skulle bli några problem med att jag ska få vara vaken den här gången. Det är ovanligt att det blir narkos, och det är inget som behöver upprepas utan är tillfälligheter. Det var ett bra samtal, vi behövde inte argumentera för att få ett snitt beviljat, vilket jag vet många som har behövt. Det ska man inte behöva göra; snitt är inte en enkel utväg, det är ett annat sätt att föda sitt barn, och om det är välmotiverat på grund av tidigare traumatiska händelser eller förlossningsrädsla så tror jag att det är det bästa. Bara vetskapen om att vi har ett snitt inplanerat, gör att graviditeten känns enklare att hantera. En sak mindre att oroa sig över.

Och efter det var vi hos barnmorskan igen, jag och Buffe. Han var på ett strålande humör, hjälpte Gunilla att mäta magen, åt lite skräp ur papperskorgen och hade det allmänt bra. Mamman har det också bra, blodtrycket är fortsatt lågt (100/60), sockret likaså (4.6). Magen hade inte växt så mycket, bara en cm på en månad, så om den inte växer lite mer till nästa besök så bokar vi ett tillväxtultraljud. Jag är inte särskilt orolig, jag ligger just nu på medel på SF-kurvan, började högt men har sjunkit ner till normallinjen. Det är väl ingen stor bebis därinne, helt enkelt. David vägde ju bara 3,3 kg. Tycker mest att det vore kul med ett ultraljud till. Kika in och kolla läget. Bekräfta att det är Ellen, och inte Efraim.

2008-05-30, vecka 32+2

Två veckor sedan senaste uppdateringen. Ellen ligger rätt nu, åtminstone tror jag det. Sparkar på höger sida, under revbenen. Ligger oftast där, det är nästan tomt på vänster sida. Hon skruvar med huvudet nedåt, det är sjukt obehagligt och inget jag känner igen från graviditeten med David. Annars är det lugnt. Inte trött, sover fortfarande bra, inte svullen i värmen. Har det ju väldigt bra när jag är gravid, helt enkelt. Lätt för att bli gravid, lätta graviditeter, men är ingen hejare på att föda barn. Nåja, vi lever ju i år 2008, som tur är. Nu kan man få hjälp både med att bli med barn, och att få ut dem.

Läkarbesök på måndag, barnmorskebesök på torsdag. En del aktiviteter den här veckan. Vi går dit med inställningen att vi kommer därifrån med ett snittdatum, sen får vi se om det blir så. Eftersom Lilla Blä ska med så kommer det inte att finnas mycket tid för argumentation från någon sida. I värsta fall får Thomas gå ut med David, så får jag bryta ihop därinne och få mitt snittdatum.

Det mesta finns ju klart här hemma. Vi ska hämta ut vagnen någon vecka innan förlossningen, vi ska köpa en begagnat spjälsäng av en kollega. Kläder har vi i överflöd. Det som vi behöver *hint, hint* är mer specifika saker som regnskydd till vagnen, åkpåsar, men kanske framförallt praktisk hjälp. Fika, mat, tid med David, tid för David. Lilla skrutten ska bli storebror. Konstig känsla, vår lilla kille.

2008-05-16, vecka 30+2

Vi har fått datum för samtal på specialistmödravården. Den andre juni ska vi dit. Det står inte till vem eller vad samtalet ska gälla, så det är svårt att förbereda sin argumentation. Men Thomas och jag är överens om att snitt är det som känns bäst. Vill inte behöva gå på Aurora-samtal, det är ju inte så att jag inte förstår att snitt är en operation och har sina risker, men det har uppenbarligen vaginal förlossning också. Behöver bara läsa igenom min egen förlossningsberättelse för att påminna mig själv om att jag inte vill gå igenom det igen. Och eftersom våra odds att det ska bli en vanlig förlossning är cirka 50 %, så känner vi inte för att chansa. Sen är det ju ingen nackdel att kunna planera både barnvakt och semester.

Undrar om hon fortfarande ligger i säte? Det är ganska lugnt i magen, lite sparkar på kvällen när man vill sova, men mest på en mysig nivå. Just nu ligger något och trycker högt mot revbenen, svårt att få luft. Är annars pigg och utvilad fortfarande. Hoppas att vädret snart blir bättre, har ingen jacka som passar. Kläder överhuvudtaget är skittrist, känner mig som något katten släpat in. Får klä David snyggt så att ingen tittar på mig. TIll hösten väntar andra bullar! :-)

Funderar en del på hur det kommer att bli till hösten, men det får helt enkelt gå. Kanske slipper vi kolik? Kanske leker David lite mer själv? Thomas har planerat semestern så att han kan vara hemma sex veckor, det kommer att behövas. Får ju inte lyfta David över huvud taget efter snittet, betyder att någon annan måste lyfta honom i och ur stolen, badet, vagen, sängen... Åtminstone ett par veckor, men egentligen längre. Det verkar inte som om vi hinner få David att sova i sin växasäng, vi måste köpa en till spjälsäng till Ellen. Ska se om vi hittar en säng med avtagbar sida, så kan vi klara oss med den i bra många år. Det är konstigt, första gången jag var gravid tänkte jag fram till förlossningen, och nu tänker jag nästan bara från och med förlossningen. Försöker ändå njuta, det kan vara sista gången...

2008-05-08, vecka 29+3

Barnmorskebesök. Allt bra. Lite annat fokus när David är med, det är mest hålla koll på honom och inte så mycket tid för frågor eller funderingar. Stick i fingret (p-glukos 4.4, bra), blodtryck (105/60, bra) och sedan fosterljud och SF-mått (158 slag/min respektive 31 cm). Magen följer kurvan för omföderskor, men ligger som vanligt högt upp mot revbenen. Barnmorskan skickar nu iväg remiss till specialistmödravården för att få beslut om snitt samt datum. Egentligen ska det inte göras förrän i vecka 33, men jag tycker att det är ett stressmoment mindre att veta vad som händer, så hon gör ett undantag. Det är bra! Undantag gillar jag.

2008-05-05, vecka 29+0

Inne i vecka 30, känns skönt! stor bebis nu, cirka 38 cm lång och 1,5 kg. Klarar sig bra om något skulle starta igång förlossningen. Det är tryggt att veta. Är numera försäkrad också.

Fortfarande sätesläge, fortfarande attacker om urinblåsan. Annars är det bra, inga foglossningar knappt, lite svullen om benen när inte stödstrumporna är på, men så är det ju också 20 grader varmt.

Bild på magen, från igår. Den är rejäl! Det ska bli kul att göra sig av med mammakläderna sen, skulle det mot förmodan bli fler barn så får det bli ny-inköp. Nu är jag trött på dessa kläder! Vill ha mina vanliga kläder, och köpa nytt.

2008-04-26, vecka 27+3

Större och större dag för dag... suck! Fast mysigt också. Hon ligger med huvudet upp och rumpan ner, sparkar på urinblåsan återigen och är lite lagom aktiv så där. Fått ett par sammandragningar, men inget att tala om. Svårt med kläder nu, vill verkligen inte köpa något eftersom vi tror att det kanske är sista graviditeten och jag vill hellre köpa kläder i mindre storlekar om ett litet tag.

Har fått en kasse med tjejbabykläder av en snäll tjej på Familjecentralen. Allt i rosa och lite vitt. Blir nog tokbra ihop med Davids gamla kläder i brunt, turkost och vitt och blått. Lagom är bäst! Ska ju på tre bröllop så då passar det med rosa spetsklänningar. Vi har klätt Tiger i en rosa klänning och en rosa solmössa, David sover med Tiger i sängen. Han är fortfarande gullig med magen, klappar på den och så. Om ett par veckor är det barnmorske-besök igen, ska väl skickas en remiss till specialistmödravården för att få beslut om snitt. Det är nästan det enda orosmomentet, att inte veta säkert att vi får igenom vårt snitt. De skulle bara våga neka mig! Kanske lika bra att hon ligger kvar med sätet först, så blir det ingen diskussion!

Det är lite tungt att springa efter David när jag mest är trött och vill vila. Har börjat använda stödstrumporna igen, det är verkligen något att rekommendera för alla som är gravida. Vilken skillnad det gör! Slipper svullnad i benen... Som tur är går ju David mest, det är bara när vi ryker ihop om riktningen som man får ta ett ordentligt tag om ungen och lyfta upp honom under armen. Och bita ihop tänderna och gå. Tänk om Ellen är lika viljestark? Eller värre?

2008-04-13, vecka 25+4

Lovade ju magbilder, men kameran vägrar. Nöj er med att magen är stor. Annars vill jag bara beklaga mig över att Ellen har vänt sig och de senaste dagarna riktar tokhårda sparkar på min urinblåsa. Det är vidrigt. Vidrigt. Hoppas hon vänder sig snart. Eller lugnar ner sig. Fast det är skönt att ofta få bekräftelse på att hon lever och mår bra. Det vore jobbigt om det gick längre mellan sparkarna så att jag hann oroa mig. Det är det bästa med att vara gravid andra gången - jag hinner inte oroa mig så mycket. Bara lite ibland.

Spanar på babykläder i affärerna. Vi har ju så mycket kvar, och det vi har behållt är ju rent och snyggt och fräscht. Vill köpa något som bara är till henne, som inte David har haft, som vi ska ha på BB. Det finns massor! Gillar Lindex kläder, vi får se. Kravet är att det ska vara en omlott-body, och helst vill jag ha byxor med fot. Så lätt som möjligt att ta på och av. Om det är någon som läser det här som funderar på vad vi önskar oss, så absolut inte kläder i storlek 56-62-68. Vi har hur mycket som helst! Om det inte är något jättegulligt, så klart... :-). Däremot har vi ju mer specifika önskemål den här gången, eftersom vi vet vad som behövs och vad vi inte har. Vi behöver en matstol till. Vi behöver åkpåsar till barnvagnen, helst två. Vi behöver vinteroverall. Alla ytterkläder blir ju fel säsong och storlek, med ett vinterbarn och ett sommarbarn. Letar fortfarande efter den perfekta snuttefilten, skulle vilja ha samma som till David fast en annan färg, men det finns ju inte. Davids snuttefilt är ju helig för honom, gör att han kan sova var som helst. Vill hitta en lika perfekt till nästa. Har ju ett antal veckor kvar på mig.... Suck!

2008-04-08, vecka 24+6

Barnmorske-besök. En upplevelse i sig med David.. Suck. Mister Energi. Nåväl. Allt är bra. P-Glukos 4.2, Hb 127 g/l, blodtryck 100/60. Lågt och fint. Ellens hjärtljud ca 145 slag/min, precis samma som David vid den tiden. Livmodern som vanligt högt, mycket högre än vad som är vanligt, men det verkar vara så som jag bär mina barn. Spelar ju ingen roll, det blir lite tungt att andas ibland bara. Ändå är Ellen mer utåtliggande, kanske ligger och putar med rumpan, vad vet jag. Tror inte att hon är särskild mycket större än David. Mest diskussion kring förlossningen, men det lutar mer och mer åt snitt. Planerade snitt görs tydligen i vecka 38 (fullgångna), så i så fall blir det barn i början av juli. Passar alldeles förträffligt. Barnmorskan trodde att de knappast skulle neka mig snitt, och det tror jag inte heller. Vi måste bara vara tydliga med vad vi vill när vi träffar förlossningsläkaren, och prata oss samman. Mår i övrigt ganska bra, känner av foglossning i blygdbenet, men det är hanterbart. Ellen är sprallig i magen, det är mycket sparkar och bus. Spralligare än David - hoppas hon är lugn utanför magen. Vi har börjat prata med David om bebisen i magen, han förstår ju så mycket mer ord nu. Jag sade: "David, det är en bebis i mammas mage". Varpå han tittar på mig, drar upp min tröja och drar ner mina byxor. Sen blev han sur - han såg ingen bebis. När vi sedan var på Marieberg med Sara och Magnus så sa jag återigen att det är en bebis i magen, varpå han drar ner min tröja och visar min mage för dem. Fast utan att bli sur. Vi får fortsätta prata om det, tror inte att han förstår, men vi måste förbereda så gott det går. Inte så långt kvar! Magbilder i nästa uppdatering!

2008-03-29, vecka 23+3

Så, nu vet vi. Det är en liten tjej. En Ellen. Ellen fontanellen, Ellen kantarellen, Ellen på smällen. Naturligtvis kan det vara en kille också, men det fanns ingen snopp. David ska bli storebror, David ska få en liten lillasyster. Det känns fint. Känns alldeles jättebra.

Magen växer, hon gör sig påmind mest hela tiden. På ultraljuden har hon legat med huvudet nedåt, men det svänger fort. Ibland känner jag sparkar långt ned, och då har hon svängt på sig. Hon ligger helt annorlunda än David, han låg högt, på längden, och magen var aldrig särskilt stor. Ellen ligger utåt, magen putar mer. Vet inte om det beror på att det är olika kön, eller om det bara är skillnad på individer eller på första och andra graviditeten. Men skillnad är det. Nu kommer vi inte att se henne på ett tag, inte förrän förlossningen. Undrar hur hon ser ut? Jag hoppas på en liten mini-Thomas. Samtidigt kan jag inte tänka mig att hon inte skulle se ut som David.

2008-03-16, vecka 21+4

Liten uppdatering... Det är tyngre att vara gravid den här gången. Kanske för att jag är tyngre? Nej, tror inte att det är så enkelt. Antingen så är det så att jag inte hinner vila som jag gjorde förra graviditeten, eller så är det helt enkelt så att ingen graviditet är den andra lik. Dessutom tror jag att det kanske är en liten Ellen i magen, och kanske är det annat att vänta en liten tjej jämfört med en kille? Jag har fått foglossning - tror jag. Gör ont i bäckenet, vill inte lyfta David allt för mycket. Försöker tänka på hållningen, försöker att röra mig skonsamt, men det värker och gör piss-ont ibland. Tur man inte jobbar!

Har tagit fram lite bebis-kläder, mest för att sortera upp det i två högar; en med kläder som ska behållas, och en med saker som vi ska sälja. Det är bytar-dag i Brickebacken om ett par veckor, ska försöka bli av med en del. Det är mest sånt som vi köpte in begagnat, inget fel på sakerna, men vi har för mycket. Kul att gå igenom kläderna och se hur otroligt små de är! Ska vi ha en sån liten? Rena harlorten jämfört med David. Så ser man på bilder på honom, och inser att han var ju jätteliten han också, och det gick ju bra. Och då hade vi ju inte ens övat...

Hoppas att springa på Susanne på jobbet någon dag, och göra det där ultraljudet, så att vi vet! Är det en Ellen, eller inte? Vi återkommer...

2008-02-21, vecka 18+1

Inköp... det första. baby travel syskonvagn

Och lite bilder från igår... på det andra lilla miraklet.

2008-02-20, vecka 18+0

Då var det gjort! Dagen D är avklarad. Alltid lika hemskt. Ärligt talat är ultraljudet värre än förlossningen. För det flesta är det nog bara spännande, för mig är det skräckblandad förtjusning. Men mest skräck.

Men det gick bra. Igen. Det är otroligt, vilken tur. Hur mycket tur kan man ha? Beräknad förlossning 22/7-08, tillbakaflyttad en dag.

Så, vi kom in. Fick lägga mig på britsen, varm ultraljudsgel över magen och så var det igång. Först en snabb titt hur många foster det fanns. Bara ett... Det såg alldeles jättestilla ut. Men sen såg jag att det rörde sig, handen vinkade lite. Susanne gick igenom hela fostret, från hjärna till tår. Vi såg på hjärtat, urinblåsan, ryggraden, hjärnan, ansiktsdragen, benen och så vidare. Allt utan anmärkning. Mina nojjor sedan innan blev tillbakamotade - nej, det var alldeles lagom med fostervatten, inte för lite. Inget stort myom. Fostret såg alldeles bra ut, som det ska.

Och vad är det då som lurar i magen, med fötterna upp och huvudet ned? Det vet vi faktiskt inte. Hon kunde inte se. Hur vi än försökte vända på den lilla skrutten, så vägrade den att visa upp rumpan för oss. Vi är välkomna tillbaka om ett par veckor... Tills dess svävar vi i ovisshet. Men inte längre oroliga över varken tvillingar eller allvarliga missbildningar. Det verkar som om David ska bli storebror!

2008-02-08, vecka 16+4

Halva vecka 17 har gått, mer än 40 % av graviditeten och ändå vet man inte om det är bra där inne i magen, om allt står rätt till. Usch. Vi har i alla fall fått kallelse till ultraljud, ska dit den 20:e februari. Vet inte om de har sett att det är jag och kallat oss på en kvällstid eller om det är en slump. Känns lite för bra för att jag ska tro att det är slump. Tror att dom har stenkoll på att det är jag, och att de tycker att det är bättre att vi kommer på kvällen så slipper vi ha alla kollegor nyfiket väntande runt hörnet. Kan ju minst sagt trist om det nu inte skulle vara bra. Har planerat för att Sara möter upp i väntrummet och underhåller David under tiden, barn är inte välkomna på undersökningen. Det är tur vi har Sara i stan! Vad gör man annars? Skulle Thomas inte få se ultraljudet?

Magen är stor, känner mig gigantisk och undrar var det ska sluta? Just nu tror vi att det är en liten tjej. Det ska bli spännande... och skrämmande.

2008-01-26, vecka 14+6

Snart vecka 16, och en liten räka på cirka 11 cm bor i min mage. Ännu inga direkta tecken på att den är där, men jag har inte så mycket energi att använda till oro. Drömmer skumma drömmar, men det verkar höra till. Tycker att jag börjar få mage, tur att det bara är en vecka kvar att arbeta, annars skulle jag få svårt med arbetskläderna. Vågen står ganska still, vilket känns skönt. Det får gärna fortsätta så. Däremot orkar jag bara inte träna, är så himla trött. Går upp sex på morgonen, är på jobbet kvart i sju, arbetar till strax efter fyra, och sedan är det full rulle med David, middag, mer David och sedan slocknar jag. Efter de senaste veckornas nattvak pga sjukdom behöver jag sova och tanka energi. Sex kilometer till jobbet nerför och lika långt uppför får räcka i motionsväg innan jag ska vara mammaledig. Hoppas hinna mer då, åtminstone på kvällen när Thomas kommer hem. Vet att det är viktigt att vara vältränad med spädbarn, det är lättare både psykiskt och fysiskt om kroppen är stark. Min vikarie är anställd ändå till 2009-12-31. Känns bra och galet skrämmande - tänk om graviditeten inte går bra? Får jag komma tillbaka till jobbet då?

2008-01-15, vecka 13+2

Vecka 14, och inne i den tysta perioden, den del av graviditeten då man mår för bra för att det ska kännas bra. Inget illamående, inga ömmande bröst. Senare kommer sparkarna, men just nu har man inget bevis på att det växer och frodas och hjärtat slår där inne. Avvaktar kallelsen till ultraljud, och spånar på namnförslag... Tjejnamn är klart, och vi har ett starkt förslag på killnamn också. Har berättat den "glada" nyheten på jobbet, och planerar för fullt hur vi ska lösa min ledighet. Som genom ett trollslag har vi en fantastisk kandidat som vi hoppas anställa, och blir det så kan jag vara hemma länge utan dåligt samvete, bara njuta av David och lillebroster.

2008-01-07, vecka 12+1

Graviditeten har passerat det mest kritiska skedet, och nu borde man pusta ut. Nu vet jag tyvärr att det inte riktigt funkar så för mig, inte förrän bebisen är utanför magen så kan man vara riktigt säker på att det kommer att gå vägen. Och då finns det annat att oroa sig för... En liten lättnad är det i alla fall. Skönt att ha arbetskläder med noll passform på jobbet, tycker att jag är stor och inser att det kanske inte kommer att bli som förra gången då ingen såg något förrän jag berättade i vecka 20. Hemma har jag redan svalt stoltheten och har bara träningskläder eller mammakläder, orkar inte gå runt och dra in magen i något fåfängt försök att lura mig själv. Det är bara att inse att jag kommer bara att bli större.

Fick remissen till specialistmödravården för rutinultraljudet. Vill skicka in den själv för att få lite respit innan alla vet på jobbet. (Arbetar ju vägg i vägg med Spec-MVC och tyvärr är inte sekretess alltid vad den borde vara). Gunilla har räknat ut mitt BMI fel, måste korrigera innan jag skickar in. Eventuellt tänkte jag be en av de snälla på kliniken att ge oss en kvällstid, så slipper Thomas ta ledigt från jobbet, och så kan Sara ta Buffe under tiden.

Annars är det bra, mår okej, trött men inte mer än förväntat. Surfar efter den perfekta syskonvagnen på nätet, det lutar åt en Babytravel syskonvagn. Kanske röd?

2007-12-17, vecka 9+1

Inskrivning hos barnmorskan.
Första besöket hos Gunilla. David och Thomas mötte upp på MVC, och kavate David kröp iväg och försökte öppna dörren i hela korridoren innan det var dags. Samtal om förra graviditeten, förlossningen och hur vi känner den här gången. Vi bestämde att träffa förlossningsläkare i vecka 33 för att planera förlossningen, förmodligen kommer vi att ha ett planerat snitt strax innan beräknad förlossning. Skulle det mot förmodan kännas okej med vaginal förlossning är ju den stora fördelen att man får åka hem redan samma dag, och att man återhämtar sig betydligt snabbare. Men jag tvivlar på att fördelarna överväger nackdelarna.
Enkät om alkoholvanor, information om kost, motion och hur resten av besöken kommer att se ut. Sedan det värsta; provtagning. Gick över förväntan, och blod på första försöket. Men kul är det inte. Ska bli inlottad i en vikt-undersökning, där man om man tillhör försöksgruppen får mer information om vikt, kost, önskad viktuppgång och även fysisk aktivitet på recept, FAR. Hoppas naturligtvis på att komma med! (Och att inte gå upp så mycket i vikt.)

Lite startvärden:
Blodtryck: 110/70
Järn: 133 g/L
P-glukos: 4,6
Urin: u.a.
Vikt: inofficiell, men lägre än förväntat. Har väl illamåendet att tacka för det.

The beginning

Så då är det officiellt. David ska bli storebror. Vi ska bli en större liten familj. Om allt går som vi hoppas är vi fyra i familjen till sommaren (beräknad till mitten av juli) . På den här sidan tänkte vi berätta om graviditeten, om undersökningar, ultraljud, inköp, planering och så vidare. Davids egen sida kommer att vara oförändrad, den tillhör honom.
Just nu finns det ett liten alien i magen, ett par centimeter stor, med små armar och ben och ett jättestort huvud. Sidan kommer nog att skrivas mest ur Emmas perspektiv, det är ju där det i huvudsak händer, även om det naturligtvis påverkar alla i familjen. Graviditeten var önskad, planerad och otroligt välkommen. Efter kejsarsnitt rekommenderar läkarna ett mellanrum på 18-24 månader mellan barnen, vi kommer att pricka den undre gränsen.
Saken i magen är cirka 9 veckor gammal, det betyder att jag är i tionde veckan, eller tredje graviditetsmånaden. Har alltid läst att ingen graviditet är den andra lik, och för mig stämmer det. Med David mådde jag illa högst någon gång, nu är det skillnad. Har mått superilla i flera veckor, svårt att äta. Jullunchen på jobbet var ett skämt, kallsvettig när jag kände lukten av all mat, och såg alla häva i sig... Laga middag är svårt, känner stark avsmak för mycket, och stackars Thomas får finna sig i nycker, infall och mat på mina villkor. Å andra sidan, det är ju inte han som ska har lånat ut sin kropp till ett främmande väsen. Andra spännande observationen är att jag inte längre kan dricka kaffe. Köpte hem koffeinfritt kaffe, men paketet står i princip orört, har inte det minsta sug. Det om något borde få alla på jobbet misstänksamma. (har inte berättat den "glada" nyheten än).
Betyder skillnaderna i illamående att det är ett annat kön? Tror inte det, men det är ju ett faktum att kvinnliga foster kan framkalla mer illamående eftersom de producerar östrogener i högre nivå än pojkar. Om cirka tio veckor vet vi! (Ni som inte vill veta, får undvika den här sidan framöver). Först väntar inskrivning hos barnmorskan (samma som förra gången) på måndag för familjen Adolfsson/Olsson.